Kom inte för sent!

Imorse var en sådan där alldeles helsnurrig morgon för mig, klev upp lite senare än vanligt alltså halv sju, tog en snabbdusch, gjorde i ordning mig, fixade frukost, gick upp och väckte sonen, fixade frukost till honom ( ja, jag vet att han är 15 år) och satte mig i den allra lugnaste ron vid datorn och kollade lite på FB.
Och helt plötsligt upptäcker jag att klockan är fem minuter över sju, då blev det åka av.
Kastade ut hundarna, letade bilnycklarna, tog reservnyckeln, startade bilen, in och borstade tänderna, letade bilnyckeln igen men utan resultat, sprang ut till bilen för att göra en Kalle Ankavurpa rätt in i bilen och sedan körde jag över bron.
Andas, andas, och jag kom en minut för sent till jobbet alltså 07.31, jag hatar att komma sent, jag vill gärna komma 15 minuter för tidigt för att kunna vara ifred och landa en stund innan övriga trillar in.
Klockan 8 var det sedan dags för måndagsmötet och döm om min förvåning då jag insåg att en av  mina kära kollegor hade pms, och då menar jag pms, han var sur som ättika och var väldigt otrevlig, den kan inte ha blivit mycket ligga av för honom i helgen. Tänk att bli mött av ett trevligt godmorgon med ett leende och bara kasta sura miner tillbaka, kan inte vara nyttigt för själen.
Och jag blir väldigt påverkad av folks dåliga humör, så halva min förmiddag gick åt att kasta ut negativa energier från kroppen.
Eftermiddagen löpte väl ut och kollegan gjorde ett tappert försök att be om ursäkt på sitt sätt, vilket jag självklart godtog, jag är definitivt inte långsint, långsinthet är en väldigt dålig egenskap hos människor.